Sven Hedin "Äventyr på riktigt"

Titel: Sven Hedin "Äventyr på riktigt"
Författare: Axel Odelberg

"Den naive, genialiske ,oresonable, charmerande, viljestarke och träige Sven Hedin porträtteras i en bok vars första del är tråkig men vars andra del lyfter"

Betyg 3 pocketorakel

Björn Hellberg

Jag har aldrig läst den produktive Hellberg innan men igår läste jag 170 sidor av "Nattvandraren". Är den bra?
Nja, men småtrevlig är den. Han har en fablaisse för att använda lite ovanliga ord i språket typ, fablaisse. Detta ger ett lite torrt språk.
Björn Hellberg är ju väldigt torr (och väldigt rolig genom sin torrhet). Läser vidare med visst intresse.

Pocketoraklet M1

"Rödhake" av Jo Nesbö

Har precis avslutat min första bekantskap med den blonde, dryga två meter långe Harry Hole, Norges motsvarighet till Kurt Wallander. En man som har problem med relationen till sin far, kvinnor ooch alkohol. Trots denna, något uttjatade bild av poliskårens riddare, så gillade jag honom. Kanske för att jag inte behövde koncentrera mig så mycket på hans person, den var ju klar från sida två, utan istället kunde ägna mig åt själva historien. Ett tag hade jag lite svårt med vem som var vem, men det funkade ändå. Släppte knappt taget om boken under de två dagar jag läste, och det får väl ändå sägas vara ett gott betyg! Jag kommer att hänga ihop med Harry under sommaren, helt klart!

Pocketoraklet M2

Sven Hedin

Härligt Liselotte.

Själv läser jag Sven Hedin "Äventyr på riktigt".

Intessant emellanåt om denne superkändis från förra sekelskiftet. Något tjatigt ibland om alla kamelkarvaner i det inre av Asien men på det hela taget intressant och läsvärt om denne store pojke.

Ristat i damm låter intressant.

Pocketoraklet M

Ristat i damm - John Fante

Har nu läst ganska exakt halva boken och kan inte sluta; jag måste hela tiden få veta vad som kommer att hända Arturo Bandini, bokens huvudperson. Han har inga pengar, verkar vara alkoholiserad men på mjölk, biter på naglarna men ser sig själv som den stora författaren. Han gör ett högst osympatiskt första intryck och är närmast elak mot sin omgivning. Han behandlar människor väldigt illa och njuter av det samtidigt som det plågar honom och blir ångerfull. Men som med alla andra människor så finns det en förklaring till allt beteende och det gör boken väldigt spännande. Ständigt hamnar han i möten med människor som beter sig på ett lika smaklöst sätt som han själv och han ser på dem med avsky och förakt likt det sätt på vilket han ofta ser sig själv.

Bandini har ingen aning om vem han är. Han verkar någonstans vara på det klara med att han inte är den stora välrenommerade författare han ständigt försöker göra sig en bild av att vara inför framför allt sig själv. Bland annat resulterar detta i att, när han plötsligt en dag får en ansenlig summa pengar för en ny novell han skrivit, går ut på stan och shoppar loss ordentligt. Luktegott, hatt och de finaste kläderna (här finns viss igenkänning). Men vi vet ju alla hur det är med den typen av shopping, den berusande glädjen varar inte så länge. Och för Bandini blir detta väldigt påtagligt och hans förvirrade bild av vem han är blir uppenbar.

Plötsligt började allt irritera mig. Stärkkragen nästan ströp mig. Skorna klämde i tårna. Byxorna luktade som källaren till en konfektionsaffär och var för trånga i grenen. Jag svättades i tinningarna där hattremmen satt åt kring min skalle. Plötsligt började det klia och när jag rörde mig prasslade alltting som en papperspåse. Mina näsborrar fångade upp den starka odören av hårvatten och jag gjorde en grimas. Heliga Guds Moder, vad hade hänt med den gamla Bandini, författaren till Den lilla hunden som krattade? Kunde den här surade, halvstrypte clownen vara skapare av Bergen för längesen?Jag tog av mig alltsammans, tvättade lukten ur håret och satte på mig mina gamla kläder. De var mycket glada åt att ta emot mig igen, de omslöt mig med sval förtjusning och mina plågade fötter gled ner i de gamla skorna som i mjukt vårgräs.

Håll med om att språket är fantastiskt!

Nu tittar solen fram så det är bäst att jag går ut och forsätter på min bok.

Liselotte

Pocketoraklets bokklubb samlas

När pocketoraklets bokklubb hade sitt första årsmöte igår var det som i Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga när Danjel för första gången följer med sin far till De bortglömda böckernas gravkammare. Vi kom in, klockan slog sju, musiken dog och lampornas släcktes och plötligt var jag i De bortglömda böckernas gravkammare. Två tre, mer eller mindre, bortglömda böcker fann vi, deltagare av pocketoraklets bokklubb, var och samlades runt det runda bordet för att rösta fram vilken bok som skulle läsas. Själv hade jag lyckats roffa åt mig sex böcker. Det är nämigen lite svårt att välja när oändliga mängder böckers baksidetexter vädjar till en "läs mig, läs mig, läs mig". Och visst ska jag läsa dig, lilla vän. Men där satt vi i alla fall sen och hade omröstning á la melodofestivalen. Och jag blev så glad så för det blev ju den boken som just jag allra helst ville läsa, José Saramagos Blindheten.

Men jag kom ju hem med en massa andra böcker också, bland andra John Fantes Ristat i damm, en av de andra böckerna som hamnade i final (Ristat i damm - douze points). Jag hade aldrig hört talas om den. Men tydligen är den en klassiker och Bukowski kallar honom sin Gud. Så det är väl klart att den boken också fick följa med hem. Den sa på ett väldigt övertygande sätt till mig" läs mig nu!".

Och det gör jag. Jag har börjat på den nu precis och jag får säga att efter två sidor är jag redan helt såld. Språket fullständigt seglar fram. Det är som att följa med en jolle i en perfekt halvvind. Det blåser en så där åtta tolv sekundmeter och man planar på vågorna. Jag hoppas verkligen att vinden håller i sig. Men jag återkommer om det när jag närmar mig hamn.

Liselotte