Ristat i damm - John Fante

Har nu läst ganska exakt halva boken och kan inte sluta; jag måste hela tiden få veta vad som kommer att hända Arturo Bandini, bokens huvudperson. Han har inga pengar, verkar vara alkoholiserad men på mjölk, biter på naglarna men ser sig själv som den stora författaren. Han gör ett högst osympatiskt första intryck och är närmast elak mot sin omgivning. Han behandlar människor väldigt illa och njuter av det samtidigt som det plågar honom och blir ångerfull. Men som med alla andra människor så finns det en förklaring till allt beteende och det gör boken väldigt spännande. Ständigt hamnar han i möten med människor som beter sig på ett lika smaklöst sätt som han själv och han ser på dem med avsky och förakt likt det sätt på vilket han ofta ser sig själv.

Bandini har ingen aning om vem han är. Han verkar någonstans vara på det klara med att han inte är den stora välrenommerade författare han ständigt försöker göra sig en bild av att vara inför framför allt sig själv. Bland annat resulterar detta i att, när han plötsligt en dag får en ansenlig summa pengar för en ny novell han skrivit, går ut på stan och shoppar loss ordentligt. Luktegott, hatt och de finaste kläderna (här finns viss igenkänning). Men vi vet ju alla hur det är med den typen av shopping, den berusande glädjen varar inte så länge. Och för Bandini blir detta väldigt påtagligt och hans förvirrade bild av vem han är blir uppenbar.

Plötsligt började allt irritera mig. Stärkkragen nästan ströp mig. Skorna klämde i tårna. Byxorna luktade som källaren till en konfektionsaffär och var för trånga i grenen. Jag svättades i tinningarna där hattremmen satt åt kring min skalle. Plötsligt började det klia och när jag rörde mig prasslade alltting som en papperspåse. Mina näsborrar fångade upp den starka odören av hårvatten och jag gjorde en grimas. Heliga Guds Moder, vad hade hänt med den gamla Bandini, författaren till Den lilla hunden som krattade? Kunde den här surade, halvstrypte clownen vara skapare av Bergen för längesen?Jag tog av mig alltsammans, tvättade lukten ur håret och satte på mig mina gamla kläder. De var mycket glada åt att ta emot mig igen, de omslöt mig med sval förtjusning och mina plågade fötter gled ner i de gamla skorna som i mjukt vårgräs.

Håll med om att språket är fantastiskt!

Nu tittar solen fram så det är bäst att jag går ut och forsätter på min bok.

Liselotte