När pocketoraklets bokklubb hade sitt första årsmöte igår var det som i Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga när Danjel för första gången följer med sin far till De bortglömda böckernas gravkammare. Vi kom in, klockan slog sju, musiken dog och lampornas släcktes och plötligt var jag i De bortglömda böckernas gravkammare. Två tre, mer eller mindre, bortglömda böcker fann vi, deltagare av pocketoraklets bokklubb, var och samlades runt det runda bordet för att rösta fram vilken bok som skulle läsas. Själv hade jag lyckats roffa åt mig sex böcker. Det är nämigen lite svårt att välja när oändliga mängder böckers baksidetexter vädjar till en "läs mig, läs mig, läs mig". Och visst ska jag läsa dig, lilla vän. Men där satt vi i alla fall sen och hade omröstning á la melodofestivalen. Och jag blev så glad så för det blev ju den boken som just jag allra helst ville läsa, José Saramagos Blindheten. Men jag kom ju hem med en massa andra böcker också, bland andra John Fantes Ristat i damm, en av de andra böckerna som hamnade i final (Ristat i damm - douze points). Jag hade aldrig hört talas om den. Men tydligen är den en klassiker och Bukowski kallar honom sin Gud. Så det är väl klart att den boken också fick följa med hem. Den sa på ett väldigt övertygande sätt till mig" läs mig nu!".
Och det gör jag. Jag har börjat på den nu precis och jag får säga att efter två sidor är jag redan helt såld. Språket fullständigt seglar fram. Det är som att följa med en jolle i en perfekt halvvind. Det blåser en så där åtta tolv sekundmeter och man planar på vågorna. Jag hoppas verkligen att vinden håller i sig. Men jag återkommer om det när jag närmar mig hamn.
Liselotte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar